Kontrabas

Kontrabas är det största och djupast klingande stråkinstrumentet, oumbärligt i både klassisk orkestermusik och jazz. Med en höjd på upp till 1,9 meter och en stämning i kvartar – E₁, A₁, D₂, G₂ – skiljer sig kontrabasen från de övriga stråkinstrumenten som alla är stämda i kvinter. Den enorma kroppen av gran och lönn, tillsammans med greppbräda i ebenholts, ger instrumentet en varm och kraftfull klang som känns i hela kroppen när den spelas.

Kontrabasens ursprung och historia

Kontrabas utvecklades under 1500-talet ur viola da gamba-familjen, särskilt den stora violon. Formen har aldrig helt standardiserats, vilket gjort att kontrabasar kan se olika ut: vissa mer fiol-lika, andra gamba-lika eller i den så kallade busetto-formen. Under barocken och den wienklassiska epoken varierade antalet strängar, ibland fyra, ibland fem eller till och med sex.

Konstruktion och material

En fullstor 4/4-kontrabas kan vara nästan två meter hög, men vanligast är 3/4-storleken som mäter cirka 1,82 meter. Baksidan är ofta lutad och axlarna sänkta för att underlätta spel på de högsta tonerna. Greppbrädan, oftast av ebenholts, saknar band vilket kräver stor precision i intonation. Basens massiva kropp och långa strängar gör den till ett av de mest fysiskt krävande stråkinstrumenten att spela.

Speltekniker för kontrabas

Kontrabas kan spelas med stråke (arco) eller med plockade toner (pizzicato). I klassisk musik dominerar stråkspelet, medan jazz, blues och rockabilly nästan uteslutande använder pizzicato. Två olika stråkhållningar används: den franska, där handen hålls ovanifrån, och den tyska, där handen vinklas underifrån för mer kraft. I jazz utvecklades även tekniken slap bass, där strängen både slås och knäpps för att skapa en rytmisk och perkussiv effekt.

Kontrabas i orkester och ensemble

I symfoniorkestern utgör kontrabasen fundamentet i klangbilden och fördubblar ofta cellostämman, fast en oktav lägre. Under Wienklassicismen, tack vare solister som Domenico Dragonetti, började kontrabasen användas mer självständigt och fick till och med egna solokonserter. I tangoorkestrar ger kontrabasen rytmisk tyngd, medan den i jazz kombinerar harmoniskt stöd med rytmiskt driv.

Notation och register

Kontrabas är ett transponerande instrument – det som noteras i notbilden klingar en oktav lägre än vad som skrivs. Detta gör notläsningen mer praktisk, eftersom man slipper många hjälplinjer under notsystemet. Vissa kontrabasar har en femte sträng, ofta stämd till lågt C₁, för att ge mer djup i symfoniorkestern, medan andra har förlängningar (C-maskiner) på E-strängen för att nå ned till samma register.

Intressanta fakta om kontrabas

• Kontrabas är det enda moderna stråkinstrumentet stämt i kvartar.
• I rockabilly och tidig jazz användes kontrabasen ofta istället för trummor, eftersom den kunde både markera rytmen och hålla harmonin.
• Vissa virtuoser, som Serge Koussevitzky och Gary Karr, har gjort kontrabasen till ett soloinstrument med oväntat lyrisk klang.
• Det finns även elektriska kontrabasar, smalare och lättare att transportera, men med samma stämning och spelteknik.