Altfiol

Altfiolen, även kallad viola, är stråkinstrumentfamiljens altstämma och fyller en oumbärlig funktion i både orkestrar och kammarmusik. Den placeras mellan violin och cello och ger harmonisk fyllighet med sitt djupa, varma ljud. Många beskriver altfiolen som instrumentet som binder samman musiken – den ligger inte i den lysande toppen som fiolen, och inte i den djupa basen som cellon, utan skapar istället den grund som gör att helheten blomstrar.

Altfiolens ursprung och historia

Altfiolen utvecklades i Italien på 1500-talet ur instrument som viola da braccio och rebec. Namnet “viola” kommer från italienskan och betyder just “armfiol”. Till skillnad från cello, som benämns “da gamba” (på benet), spelas altfiolen under hakan. Forskare menar att altfiolen sannolikt var det första färdigutvecklade stråkinstrumentet i familjen – före både violin och cello.

Konstruktion och storlek på altfiol

En altfiol har samma grundläggande byggnad som en fiol men är större och tyngre. Kroppens längd varierar mellan 38–43 cm, och professionella altfioler är ofta över 40 cm för att ge kraftigare resonans. Vanliga träslag är gran för locket och lönn för sidor och botten. På grund av sin storlek kräver altfiolen längre grepp, vilket gör att spelaren behöver mer hand- och armstyrka än på fiol.

Altfiolens stämning och tonomfång

Instrumentet stäms i kvinter: C–G–D–A, vilket är en kvint lägre än violinen. Den djupaste strängen, C-strängen, anses vara altfiolens mest karaktäristiska del och beskrivs som allvarlig, mystisk och kraftfull. Tonomfånget ligger mellan violinens ljusa briljans och cellons mörka djup, vilket gör altfiolen perfekt för att skapa klangliga övergångar.

Spelteknik och uttrycksmöjligheter

Speltekniken är i grunden densamma som på violin, men skillnaden i storlek och strängtryck gör att altfiolen kräver särskild teknik. Bågen är något tyngre och strängarna tjockare, vilket ger ett fylligare och mörkare ljud. Många solister beskriver altfiolen som mer intim än violinen – dess klang kan vara både melankolisk och lyrisk, och den används ofta för att förstärka känslor av värme, sorg eller allvar.

Innovativa altfioler och experiment

Historien har sett flera försök att förbättra eller förändra altfiolens form för att maximera ljud och spelbarhet:

• Viola alta av Hermann Ritter: en större variant (nästan 48 cm lång) skapad för Wagners orkestrar.
• Tertis-modellen: utvecklad av Lionel Tertis, bredare kropp som gav rikare klang men var mer ergonomisk än äldre jättemodeller.
• Cutaway-modellen (Otto Erdesz): med utskuren skuldra för lättare spelbarhet i de högre registren.
• Vertical viola av Carleen Hutchins: spelas som en cello men behåller altfiolens stämning, vilket gav nya möjligheter för tonbalans.

Kända altfiolspelare och instrumentets status

Altfiolen hade länge ett rykte som orkesterns “grå mus”, men musiker som Lionel Tertis och William Primrose lyfte fram den som soloinstrument. Primrose beskrev humoristiskt altfiolen som “en violin med collegeutbildning”, medan Tertis kämpade för att den skulle få samma respekt som fiolen. I modern tid har altfiolen fått en självklar roll även i solokonserter, kammarmusik och experimentell musik.

Intressanta fakta om altfiol

• Altfiolen anses ofta vara det mest underskattade instrumentet i orkestern, trots att den är avgörande för harmonin.
• Den djupaste C-strängen kan skapa vibrationer som känns mer i kroppen än i örat, vilket gör den unik bland stråkinstrument.
• Berömda kompositörer som Berlioz, Bartók och Hindemith skrev särskilda verk för altfiol som gav instrumentet ny status.
• Flera moderna orkestrar har utvecklat egna sektioner där altfiolerna får större utrymme för solopartier än tidigare.